mrdanners

Ignite

Maybe you remember your first time
when your lips met it
In a sinful insurgency
gathered in a kiss with maturity
Like a whisper from freedom
a seconds disbandment from everything
When time and place float together
creating a white fog by the end
your field of vision is the glow
like smoke blended with oxygen
Air, escape & comfort which lips rent out
since everything comes at a price
Time, money - A pair of lungs

... broken matches ...

---

Du minns kanske första gången
då dina läppar mötte det
I en syndens upproriskhet
samlad i en kyss med vuxenlivet
Likt en viskning från friheten
en sekunds upplösning från allt
Då tid och rum flyter samman
bildar en vit dimma vid slutet
Vid glöden som nu är ditt synfält
likt rök blandat med syre
Luft, flykt & tröst som läppar hyr ut
för allting kommer till ett pris
Tid och pengar - Ett par lungor

.. avbrutna tändstickor ..

---

Den är från början skriven på svenska ifall någon nu skulle undra, kom dock bara på en titel till den på engelska.
Förslag tas emot med öppna armar.

Man sitter och spanar runt lite på bloggar, då man ska göra en muntlig presentation på just detta ämne, och hittar då en väldigt intressant video "postad" i ett in lägg på den här bloggen. (Som förövrigt är väldigt bra om man är intresserad av spel HE HE)

Men hej jag jag är sinnessjukt bra på trummor och lirar en av Daniel's favoritlåtar.

Like The Average Stalker - Soilwork



Alltså, man vill nästan slå folk. *suckar*

Natural Born Chaos - Soilwork

"Live for the moment, get killed for the thrill"
- Song of The damned by Soilwork, song written by Peter Wichers.

Jag kommer utveckla mina tankar på ämnet inom kort, slänger bara upp det nu som en liten påminelse och en varning (?). HE HE

(spikat)

Ett steg framåt
Femton bakåt


På:
bitar av spikmattor,
i ett tusen pussel.

I en labyrint,
fylld av kylskåp,
ristade med spik.


Likt en post-it lapp i pannan


Kan inte se; ord i nyans


Att dras längre in av ordnyans,
för att se fiskelinan kapas.


I frågans mörka tunnlar utan,
ljus i slutet.

Slutgiltiga svarta hål suger,
in nästa steg.

Jag åker ut på andra sidan,
universum.


Ett steg i ingenstans
Femtontusen från spik

___________________

Jag utmanar er till att finna min välgömda allusion! om ni blir frustrerade så föreslår jag att ni slår på radion och kopplar av till lite musik.

"Its all about letting go and getting up to face the day. Fuck lifes
obstacles and hardship, nothing can stop us unless we let it. Cause in
the end it aint about suffering, its about accepting complexity and
having a good time and rocking out, whatever gets you to where youre
going. Rich or poor, strong or weak we all die after all and in death
there are no exceptions. Death offers peace to live life and enjoy.
Anything else is just kinda lame and a waste of precious time. Peace
fuckers" - Peter Dolving

Ja innan jag sätter igång borde man kanske veta vem den här Peter Dolving är, det är sångaren i ett av mina favoritband The Haunted. För att dra en snabb bakgrund på han så kan man väl säga att han knarkade under ungefär ett decennium, men han slutade för bara 2-3 år sedan och har nu fru och barn osv. ska väl nämnas att han och hans fru varit gifta i ca 10 år .. och ja do the math.
Hursomhelst så har detta lett till att The Haunted har en del .. roliga .. texter, eller tja, intressanta kanske är en bättre benämning egentligen. Men det var inte det jag skulle ta itu med nu, nej, utan nu så var det så att jag hittade just denna textrad i bandbeskrivningen på deras myspace, och ja, den summerar egentligen upp min inställning till livet.
Det Peter då säger är att det gäller att släppa taget och faktiskt ha det så kul man bara kan, att göra det bästa av situationen, att släppa det som tynger ned en, att acceptera det komplexa med livet. Man skulle väl kunna säga att det är något i stil med det här som jag inser gång på gång på gång på gång. Jag kan inte öda tid på att må dåligt hela tiden för det är inte det livet borde handla om i min mening. Visst, jag har blivit sårad och sårat flertalet gånger, men jag tänker inte, OBS INTE, låta det tygna ner mig. För ännu en gång; det handlar om att utnytja sin tid på bästa möjliga vis.
Men vad får man då ut av det? Jo, för mig: Jag behöver inte bry mig, jag kan iprincip göra precis vad jag känner för utan att behöva ångra mig och jag kan även vara hur cynisk och framförallt nöjd jag vill. Visst jag har gjort misstag, men jag har kommit till insikten att allt som jag har gjort i mitt liv har varit de bästa besluten jag kunde ha tagit i de situationer som jag varit med dåvarande kunskap, och med "misstag" så kommer lärdom. Detta leder mig dock in på en annan fråga som snurrat runt, om kunskap kommer genom lärdom och lärdom kommer från erfarenheter; borde man då inte vara väldigt försiktigt med vad man lär sig av livet? Jag tänker inte nämna vem, men en vän till mig har tyvär letts in på det apatiska spåret pågrund av detta, och jag är verkligen orolig för denna personen samtidigt som jag är väldigt förundrad över det hela. Denna människa känner att allt han/hon gör bara kommer att gå åt helvete iallafall och väljer därför att inte försöka överhuvudtaget (?!). Jag vet, det gör att ens liv blir ganska meningslöst eller hur? Om man har den inställningen till livet så känns det nästan som om att man skulle ta självmord, men; känns det inte väldigt vekt att begå självmord av den anledningen? O.K om man skulle göra det av ren och skär nyfikenhet, men pga. att man inte orkar med något?! Nej, jag blir så trött på det. Nästan så trött att jag borde släppa det och bara leva mitt eget liv på mitt eget sätt. Men nej, för att vara lite motsägelsefull så bryr jag mig för mycket om den här personen för att göra detta.
Jag börjar egentligen sväva ifrån ämnet nu, orden flyger iprincip från mina tankar som nervimpulser ner till fingrarna. Men för att försöka avsluta det här lite snyggt så summerar Peter upp allt det här på ett väldigt bra sätt, Death offers peace to live life and enjoy, anything else is just kinda lame and a waste of precious time.
Jag instämmer.

Over and Out

Röd dörr

Vandra ovetande

hon vill bara prata
om allt och inget

Allt, det är hon
Allt, där är hon
nedstämd

vill slå ned sig
ombedd; slå dig ned

bara fötter nyfikna
fötter som snart landar

medans ord landa mot trumhinnan
medans ett hjärta slutar trumma

där borta förklaringar

någonstans där utanför
någonstans vid visionen

illusionen rivas bort
från tvivlets näthinna

svagheten bygga dammar i tårkanalen
svaga dammar brytas av:

1,2,3,4,5 - fingrar

När floden fyller handflatan

När flatan slås mot den röda dörren

När livet sipprar mellan knogar

Flygorgan

Vita tussar de kallar
Frände fåglar som flyga
Mässa om liv i solen

Bedragna beträda balkonger
Se dem dricka drömmar ur koppar,
fantisera om andra kroppar

hör;
vibrerande verser
sinnet suktar, svävar:

Att kasta sig i panik
Att sen falla i tragik

Att kasta upp mot jordens yta
Att se ett luftslott uppåt flyta

Att se dit man en dag ska
Att flygorgan inneha

Ljuspunkt Vid Grönskans Hamn

Det gröna fyllt av förväntan
På en brygga, står i väntan
En ljuspunkt smeka
Blommor vill leka

Mellan vi:et, det osköna
Hindrar mig från det, mitt gröna
Ett hav av stenar
Här finns ej grenar

De kunde nått hamn
Likt moderns famn
Skor av vitaste luddighet
De färgas av blodets klarhet

Nakna, röda mina fötter
Sök i bok av bilder, rötter
Ryck upp dig, stå fast!
Solduk klär din mast!

Tja för er som känner mig alt. bevakar min bilddagbok så vet ni att jag skrivit ytterligare 4 dikter bara den här veckan som jag inte brytt mig om att slänga upp även här på bloggen. Varför? Tja svaret är enkelt, jag har själv funderat på det länge men det var självklart min käre vän Björn som tilldelade något slags killing-blow med en kommentar något i stil med: "Men du lägger ju inte upp något på din blogg, bara dina dikter som du ändå lägger upp annars också". Det fick mig helt enkelt att börja tänka; ska man ta upp något seriöst bloggande? Det målet jag till en början hade med bloggen var att skapa en blogg där flertalet textanalyser skulle läggas upp, oftast då av låtar. Det var det också till en början, mitt absolut första inlägget var som ett steg ut från min kropp där jag hyfsat cynisk och nästintill hänsynslöst "massakerade" migsjälv. Jag vet inte hur många av er som faktiskt läse det, men det är inget jag är stolt över i efterhand, men jag antar att det var ett nödvändigt steg.
    Hursomhelst! Nu har jag helt glidit ifrån ämnet här, ska man ta upp något seriöst bloggande? Det finns otroligt många irritations moment i min vardag, kanske ska man slänga upp ett par sådana inlägg?  En viss L  skulle sannerligen vara passande för detta ha ha. Jaja, vi får se vad som händer.