Bullets lance the bravest lungs/When I Fold my hands and/Hold my tongue
Till att börja med så vill jag ursäkta min enorma frånvaro, eller tja, vid det här laget ursäktar jag antagligen bara migsjälv så vem försöker jag lura helt enkelt. Hursomhelst, äntligen äntligen äntligen kan man avsluta ett tre år långt kapitel i livet: gymnasiet. Jag säger äntligen men faktum är att jag inte är, om jag ska vara helt ärlig, så glad som både jag och andra förväntade. Visst en otroligt stor sten har helt plötsligt försvunnit från magen som legat där och rört till bland bakispizzor, hinkar med öl och kolfragment från blyerts pennor men, vad nu? Det slog mig så plötsligt efter att ha tillbringat större delen av den senaste veckan med att inte göra någonting, vad ska jag göra av mitt liv nu när jag inte har IB att skylla på egentligen? Mer eller mindre så har det varit både en ursäkt och en förklaring till iprincip allting som har hänt i mitt liv de tre senaste åren så är det jag känner kanske ironiskt nog (jag vågar knappt säga det) saknad? Det har plågat mig den senaste veckan.
Men nog om det, jag har ett annat problem som i alla fall jag ser som större: vart tog skrivandet vägen? Jag har funderat och funderat och jag tror jag likt väldigt många andra känner det allt som ofta: behovet. Behovet att slo sig ned och skriva ner ett par rader, oavsett om det är i formen av dagbok, blogg, poesi eller vad man nu föredrar, jag har inte haft det här behovet på ca 4 månader nu och jag måste erkänna att det skrämmer mig. Poesin har blivit liksom en del av mig som person; en livsnödvändig funktion som behövs för att jag ska kunna fungera som människa. Så vad är då felet? Varför vill jag inte slå mig ner och kasta ut vågor av känslor och tankar på ett stycke papper för att sedan stint stirra på det i timmar efteråt och försöka tolka migsjälv? Jag menar, det är knappast så att jag har blivit känslokall de senaste månaderna (även om det var otroligt nära, igen, i januari någon gång men det är en historia för sig) jag har tom. skaffat mig en flickvän som jag genuint kan påstå att jag ä l s k a r, vilket leder mig till ett enkelt svar som jag kommit att vägra acceptera: olyckan och missnöjdhet är nödvändiga för skapandets process. Nej, det får bara inte stämma men jag är alldeles för rädd för att tvinga fram några slags alster överhuvudtaget för att motbevisa det.
Faktum är att jag fann svaret, för mig, idag och nej, för min del så behövs inte en allmän nedstämdhet. Skapandet isig är en kraft och känslor bara ett medel för att ge utlopp för den. Ja jag vet, det har redan slagit er alla och jag är antagligen sist i världen med att inse det till fullo men jag har alltid haft problem med att övertyga migsjälv (skratt), som avslutning så lämnar jag diskussionen för hurvida vissa känslor kan öka antalet utlopp för skaparkraften vid öppen och som bevis för att det slutligen lossnade så lämnar jag ett ofullständigt alster bifogat nedanför tillsammans med en inspirationskälla i form av en låt (som egentligen förtjänar ett helt inlägg själv men det får vänta) lev väl.
over and out
Alster (av någon anledning så skriver jag oftast mitten på något först):
...
jag ömsar skin din jävel
väser vrider väser
slingrar söker snabbt
genom snåren söker
suktat tuktat öst till väst
snabbt
ner i mullvadshål
ner mot själars skrål
ner i hud två hål
ner mot mark ska slå
gro
genom mitt gift
genom smärta sorg
självömkan
tårar tröst tanke
förtvivlan förståelse
väx vreden stark!
starkare än djupets hål
starkare än vingars vrål
...
Thrice - Firebreather (Live from House of Blues)
Men nog om det, jag har ett annat problem som i alla fall jag ser som större: vart tog skrivandet vägen? Jag har funderat och funderat och jag tror jag likt väldigt många andra känner det allt som ofta: behovet. Behovet att slo sig ned och skriva ner ett par rader, oavsett om det är i formen av dagbok, blogg, poesi eller vad man nu föredrar, jag har inte haft det här behovet på ca 4 månader nu och jag måste erkänna att det skrämmer mig. Poesin har blivit liksom en del av mig som person; en livsnödvändig funktion som behövs för att jag ska kunna fungera som människa. Så vad är då felet? Varför vill jag inte slå mig ner och kasta ut vågor av känslor och tankar på ett stycke papper för att sedan stint stirra på det i timmar efteråt och försöka tolka migsjälv? Jag menar, det är knappast så att jag har blivit känslokall de senaste månaderna (även om det var otroligt nära, igen, i januari någon gång men det är en historia för sig) jag har tom. skaffat mig en flickvän som jag genuint kan påstå att jag ä l s k a r, vilket leder mig till ett enkelt svar som jag kommit att vägra acceptera: olyckan och missnöjdhet är nödvändiga för skapandets process. Nej, det får bara inte stämma men jag är alldeles för rädd för att tvinga fram några slags alster överhuvudtaget för att motbevisa det.
Faktum är att jag fann svaret, för mig, idag och nej, för min del så behövs inte en allmän nedstämdhet. Skapandet isig är en kraft och känslor bara ett medel för att ge utlopp för den. Ja jag vet, det har redan slagit er alla och jag är antagligen sist i världen med att inse det till fullo men jag har alltid haft problem med att övertyga migsjälv (skratt), som avslutning så lämnar jag diskussionen för hurvida vissa känslor kan öka antalet utlopp för skaparkraften vid öppen och som bevis för att det slutligen lossnade så lämnar jag ett ofullständigt alster bifogat nedanför tillsammans med en inspirationskälla i form av en låt (som egentligen förtjänar ett helt inlägg själv men det får vänta) lev väl.
over and out
Alster (av någon anledning så skriver jag oftast mitten på något först):
...
jag ömsar skin din jävel
väser vrider väser
slingrar söker snabbt
genom snåren söker
suktat tuktat öst till väst
snabbt
ner i mullvadshål
ner mot själars skrål
ner i hud två hål
ner mot mark ska slå
gro
genom mitt gift
genom smärta sorg
självömkan
tårar tröst tanke
förtvivlan förståelse
väx vreden stark!
starkare än djupets hål
starkare än vingars vrål
...
Thrice - Firebreather (Live from House of Blues)
Tell me are you free?
Tell me are you free?
In word, or thought, or deed
Tell me are you free?
Will the gallows stand?
Bullets lance the bravest lungs
We fold our hands and
Hold our tongues
Tell me are you free?
When the fear falls on me?
Tell me are you free?
When the fear falls on you?
Tell me are you free?
Tell me are you free?
In word, or thought, or deed
Tell me are you free?
Will the gallows stand?
Bullets lance the bravest lungs
When I Fold my hands and
Hold my tongue
And let the flames lick at my feet
And breathe in fire
And know I'm free
Flames will rise and devour me
To breathe in fire and know I'm free
Oh, oh, oh
Oh, oh, oh
Oh, oh, oh
Oh, oh, oh
(Know I'm free)
Oh, oh, oh
Oh, oh, oh
Oh, oh, oh
Oh, oh, oh(Repeat)
ÅTTA KANTER ÅTTA KANTER
Jag har säkert talat om det innan, eller skickat ett subtilt meddelande om det genom mina dikter, men är det inte bara lättast att ge upp alla förväntningar? För att förklara mitt resonerande kan vi väl ta ett, iallafall enligt mig, favorit exempel för väldigt många; kärlek. Så centralt, O så centralt! Kliché? Självfallet! Vem kan förneka det? Alla längtar efter det men vissa är väl helt enkelt bara så mycket bättre på att stänga av det än andra.
Stänga av ... Tja, jag vet det är väl kanske fel ordval, håller du med mig om jag byter ut det till ignorera? För det är som en nål på den där lilla punkten på ryggen som du absolut inte kan nå med någon av dina händer (jag har iallafall en sådan punkt), och det är självklart bara någon annan som kan dra ut den (Ja, jag vet, ännu en äcklig kliché som återfinns i *insert random love poem* men ni får stå ut med det för exemplets skull).
Så vad gör man då? Tja, antingen kan du gå runt som en vagn fast i en oändlig och brant bergochdalbana, hoppas från person till person, leva på toppen och botten av livet. Eller: Så hoppar du av tåget. Vad ska jag säga? Jag har gjort det, efter att ha lurat migsjälv allt för många gånger så måste jag säga att jag fick nog. Nu vandrar jag på marken, det är lite monotomt osv. men det gör mig nästan immun. Iprincip så åtog jag mig en filosofi:
"Allt som har hänt ända framtills nu har hänt av en orsak, allt jag har gjort har varit medvetna val som just då var det bästa beslut jag kunde ta baserat på mina dåvarande kunskaper & erfarenheter, det som hänt har redan hänt och det finns inget jag kan göra åt det varken nu eller då, i framtiden tänker jag agera såsom jag vill och behagar och om det visar sig att önskat resultat inte uppnås eller ett misstag begås så skall detta bara tas som lärdom då valet jag tidigare gjort inte kan påverkas då det som sagt var ett medvetet val. Inga förväntningar skall heller finnas i mitt liv, anta gärna värsta möjliga utgång tills motsatsen bevisas men var heller inte rädd för att försöka"
- Kalla mig cyniker, kalla mig för en realist, kalla mig känslokall, kalla mig smart för jag är en tärning med okänd fart och utan mål trots att jag kastade migsjälv.
Om jag tittar tillbaka ca 6 månader så var det precis så här jag levde mitt liv. Den enda skillnaden nu är väl att jag hittat en liten backe istället för platt mark; jag är inte längre känslokall.
Over And Out
(PS. Jag antar att en viss Sofie inte håller med mig)
Stänga av ... Tja, jag vet det är väl kanske fel ordval, håller du med mig om jag byter ut det till ignorera? För det är som en nål på den där lilla punkten på ryggen som du absolut inte kan nå med någon av dina händer (jag har iallafall en sådan punkt), och det är självklart bara någon annan som kan dra ut den (Ja, jag vet, ännu en äcklig kliché som återfinns i *insert random love poem* men ni får stå ut med det för exemplets skull).
Så vad gör man då? Tja, antingen kan du gå runt som en vagn fast i en oändlig och brant bergochdalbana, hoppas från person till person, leva på toppen och botten av livet. Eller: Så hoppar du av tåget. Vad ska jag säga? Jag har gjort det, efter att ha lurat migsjälv allt för många gånger så måste jag säga att jag fick nog. Nu vandrar jag på marken, det är lite monotomt osv. men det gör mig nästan immun. Iprincip så åtog jag mig en filosofi:
"Allt som har hänt ända framtills nu har hänt av en orsak, allt jag har gjort har varit medvetna val som just då var det bästa beslut jag kunde ta baserat på mina dåvarande kunskaper & erfarenheter, det som hänt har redan hänt och det finns inget jag kan göra åt det varken nu eller då, i framtiden tänker jag agera såsom jag vill och behagar och om det visar sig att önskat resultat inte uppnås eller ett misstag begås så skall detta bara tas som lärdom då valet jag tidigare gjort inte kan påverkas då det som sagt var ett medvetet val. Inga förväntningar skall heller finnas i mitt liv, anta gärna värsta möjliga utgång tills motsatsen bevisas men var heller inte rädd för att försöka"
- Kalla mig cyniker, kalla mig för en realist, kalla mig känslokall, kalla mig smart för jag är en tärning med okänd fart och utan mål trots att jag kastade migsjälv.
Om jag tittar tillbaka ca 6 månader så var det precis så här jag levde mitt liv. Den enda skillnaden nu är väl att jag hittat en liten backe istället för platt mark; jag är inte längre känslokall.
Over And Out
(PS. Jag antar att en viss Sofie inte håller med mig)
Tänkvärt citat
"Live for the moment, get killed for the thrill"
- Song of The damned by Soilwork, song written by Peter Wichers.
Jag kommer utveckla mina tankar på ämnet inom kort, slänger bara upp det nu som en liten påminelse och en varning (?). HE HE
- Song of The damned by Soilwork, song written by Peter Wichers.
Jag kommer utveckla mina tankar på ämnet inom kort, slänger bara upp det nu som en liten påminelse och en varning (?). HE HE
