Utkast;
Jag hatar verkligen när man kommer på bitar utav dikter men inte har tid/ork/inspiration till att göra något av dem. Men sålänge så lägger jag dem här som påminnelse.
Little boy reaching
with his hands towards the sky
looking to tear it down
and keep it for himself
One-hundred and ninety-three gallons worth of war awaits,
and a plastic badge from his dead and buried mother to justify it all
O, the naivety!
Cut this childs hands!
Requiem! Requiem!
The fall of heart
The death of stripes and stars
edit*: Äsch, nu får den väl nästan duga?
Little boy reaching
with his hands towards the sky
looking to tear it down
and keep it for himself
One-hundred and ninety-three gallons worth of war awaits,
and a plastic badge from his dead and buried mother to justify it all
O, the naivety!
Cut this childs hands!
Requiem! Requiem!
The fall of heart
The death of stripes and stars
edit*: Äsch, nu får den väl nästan duga?
DISTANCE IS BUT A WEAPON NOT A SHIELD
It's there ..
you know it
but you can never quite
touch
feel
or hold on to it
Something just as slippery, voidlike
like water.
Something close, but never quite at the end of things.
Something so perfectly round, a perfect sphere
to everyones satisfaction.
But who or rather,
what
are you?
;A question without an answer
A PUZZLE PRESENTING NOTHING BUT STILL IN A THOUSAND PIECES
You're a shield,
purely made for defence.
But you're wrong
Distance is not a shield it's a weapon.
and you'll never learn how to use it ...
for anything
FEH, work in progress men jag slänger upp den ändå.
(Ska väl tacka Ema för inspirationen också)
Over and Out
you know it
but you can never quite
touch
feel
or hold on to it
Something just as slippery, voidlike
like water.
Something close, but never quite at the end of things.
Something so perfectly round, a perfect sphere
to everyones satisfaction.
But who or rather,
what
are you?
;A question without an answer
A PUZZLE PRESENTING NOTHING BUT STILL IN A THOUSAND PIECES
You're a shield,
purely made for defence.
But you're wrong
Distance is not a shield it's a weapon.
and you'll never learn how to use it ...
for anything
FEH, work in progress men jag slänger upp den ändå.
(Ska väl tacka Ema för inspirationen också)
Over and Out
ÅTTA KANTER ÅTTA KANTER
Jag har säkert talat om det innan, eller skickat ett subtilt meddelande om det genom mina dikter, men är det inte bara lättast att ge upp alla förväntningar? För att förklara mitt resonerande kan vi väl ta ett, iallafall enligt mig, favorit exempel för väldigt många; kärlek. Så centralt, O så centralt! Kliché? Självfallet! Vem kan förneka det? Alla längtar efter det men vissa är väl helt enkelt bara så mycket bättre på att stänga av det än andra.
Stänga av ... Tja, jag vet det är väl kanske fel ordval, håller du med mig om jag byter ut det till ignorera? För det är som en nål på den där lilla punkten på ryggen som du absolut inte kan nå med någon av dina händer (jag har iallafall en sådan punkt), och det är självklart bara någon annan som kan dra ut den (Ja, jag vet, ännu en äcklig kliché som återfinns i *insert random love poem* men ni får stå ut med det för exemplets skull).
Så vad gör man då? Tja, antingen kan du gå runt som en vagn fast i en oändlig och brant bergochdalbana, hoppas från person till person, leva på toppen och botten av livet. Eller: Så hoppar du av tåget. Vad ska jag säga? Jag har gjort det, efter att ha lurat migsjälv allt för många gånger så måste jag säga att jag fick nog. Nu vandrar jag på marken, det är lite monotomt osv. men det gör mig nästan immun. Iprincip så åtog jag mig en filosofi:
"Allt som har hänt ända framtills nu har hänt av en orsak, allt jag har gjort har varit medvetna val som just då var det bästa beslut jag kunde ta baserat på mina dåvarande kunskaper & erfarenheter, det som hänt har redan hänt och det finns inget jag kan göra åt det varken nu eller då, i framtiden tänker jag agera såsom jag vill och behagar och om det visar sig att önskat resultat inte uppnås eller ett misstag begås så skall detta bara tas som lärdom då valet jag tidigare gjort inte kan påverkas då det som sagt var ett medvetet val. Inga förväntningar skall heller finnas i mitt liv, anta gärna värsta möjliga utgång tills motsatsen bevisas men var heller inte rädd för att försöka"
- Kalla mig cyniker, kalla mig för en realist, kalla mig känslokall, kalla mig smart för jag är en tärning med okänd fart och utan mål trots att jag kastade migsjälv.
Om jag tittar tillbaka ca 6 månader så var det precis så här jag levde mitt liv. Den enda skillnaden nu är väl att jag hittat en liten backe istället för platt mark; jag är inte längre känslokall.
Over And Out
(PS. Jag antar att en viss Sofie inte håller med mig)
Stänga av ... Tja, jag vet det är väl kanske fel ordval, håller du med mig om jag byter ut det till ignorera? För det är som en nål på den där lilla punkten på ryggen som du absolut inte kan nå med någon av dina händer (jag har iallafall en sådan punkt), och det är självklart bara någon annan som kan dra ut den (Ja, jag vet, ännu en äcklig kliché som återfinns i *insert random love poem* men ni får stå ut med det för exemplets skull).
Så vad gör man då? Tja, antingen kan du gå runt som en vagn fast i en oändlig och brant bergochdalbana, hoppas från person till person, leva på toppen och botten av livet. Eller: Så hoppar du av tåget. Vad ska jag säga? Jag har gjort det, efter att ha lurat migsjälv allt för många gånger så måste jag säga att jag fick nog. Nu vandrar jag på marken, det är lite monotomt osv. men det gör mig nästan immun. Iprincip så åtog jag mig en filosofi:
"Allt som har hänt ända framtills nu har hänt av en orsak, allt jag har gjort har varit medvetna val som just då var det bästa beslut jag kunde ta baserat på mina dåvarande kunskaper & erfarenheter, det som hänt har redan hänt och det finns inget jag kan göra åt det varken nu eller då, i framtiden tänker jag agera såsom jag vill och behagar och om det visar sig att önskat resultat inte uppnås eller ett misstag begås så skall detta bara tas som lärdom då valet jag tidigare gjort inte kan påverkas då det som sagt var ett medvetet val. Inga förväntningar skall heller finnas i mitt liv, anta gärna värsta möjliga utgång tills motsatsen bevisas men var heller inte rädd för att försöka"
- Kalla mig cyniker, kalla mig för en realist, kalla mig känslokall, kalla mig smart för jag är en tärning med okänd fart och utan mål trots att jag kastade migsjälv.
Om jag tittar tillbaka ca 6 månader så var det precis så här jag levde mitt liv. Den enda skillnaden nu är väl att jag hittat en liten backe istället för platt mark; jag är inte längre känslokall.
Over And Out
(PS. Jag antar att en viss Sofie inte håller med mig)
