4:e försöket
Cyklar ner till havet
Jag hörde att det var storm
Vill se den en gång till
Stormar likt aldrig förr
Seglade en gång just här
Starkare ut än in
Båten är nu bränd här
Behöver aldrig segla
Aldrig här i stormen
Likt ur en dröm jag väcks
Ett ljud som jag känner väl
Vem är nu i stormen?
Framför bryggan cirklar
Dyningar sen någon föll
Ner i ett ilsket hav
Ut på bryggan, tittar
Se nedåt, en siluett
En kvinna, hon föll ner
Föll hon verkligen ned?
kanske kastade hon sig
framåt utan framtid
Föll hon verkligen ned?
kanske knuffad av någon
någonting något
Faller, hoppar, knuffad
Handlingsförlamande sits
Vad ska jag göra nu?
Om hon föll förblindad
Av smärta och förvirring
Svimmade! Alltjämt ned
Stormens tjut, hon väcks då
kylan kan få henne att
sukta, luften, värmen
ta emot henne med öppna armar uppe på bryggan,
din värme kan vara den hon suktar efter.
Om hon hoppade i
förtvivlan, utan hopp på
livet, utan mening
Stormens tjut kan likväl
ta henne, ovanför, här
inget att hämta här
ta inte emot henne, hon har valt sin väg
hon kommer aldrig upp till dig, vänd om.
Om hon knuffades i
mot sin vilja, dyk då i!
Du har varit där, dyk!
Stormens tjut, du hör det
Leta upp, ta tag, dra upp!
Medvetslös, luften knapp
ta upp henne på bryggan, hon andas ej
hon kan väckas, du vet hur, dela med dig av din luft.
Och nej, den har ingen titel tillsvidare.
grymt bra dikter, tog mig lite tog och läste igenom de allra flesta. Skrev faktist själv dikter för längen sen, dock så ligger dem bara och skräpar nu, tyvärr.
Men hey, bra jobbet.
Instämmer i det du skriver, man får ut något av det.
Dock vet jag inte varför jag inte kan skriva längre. Det känns som passionen är som bortblåst, som om jag stannar upp varje gång jag ska ta upp pennan för att skriva. Jag har försöktfå igång skrivandet några ggr, dock utan resultat.
I somras kunde jag ju sitta en hel dag och bara skriva av mig. Dikter, låttexter, udda historier, you name it!
Måste dock ge dig cred för att du också lägger ut dem på en blogg vem som helst kan läsa. Jag skulle inte ha mod nog att göra det...
Ha, självklart måste jag då svara på ditt långa inlägg (långa inlägg är fint) det nästan kittlas i fingrarna när man får ett så långt inlägg utan att inte svara.
Sant. Inspirationen och jag vill inte samarbeta som vi en gång i tiden brukade göra. Vi känner en slags hatkärlek mot varandra. Dumt nog har jag ändå valt att pressa fram den ett par gånger och det är förmodligen svaret till varför det har stannat så hårt med skrivandet. Men egentligen skriver jag ju när det kommer lite mörkare perioder i mitt liv, och nu kan jag inte direkt påstå att precis som du ha den bästa perioden i mitt liv. Upp och ner, ner och upp. Jag skriver ändå mest och helst när jag är inne i de djupaste svackorna. Så enligt det logiska tänkandet så borde jag skriva nu?
Fast även om jag inte skriver nu så är det underbart ibland att ta fram alla dikter, det känns fortfarande som en del av mig. De här dikterna jag odlat fram är jag, definitionen av mig.
För dig är det säkert en självklarhet att lägga ut dina dikter och nå ut till en viss skara människor. För mig däremot är det som en slags osäkerhet. Jag känner fruktansvärt obekväm med att andra läser mina innerst tankar och mitt eget språk jag tagit fram. Jag anatar väl att jag är lite mer osäker som person än vad du är. Men jag förstår den känslan som man har när man lyckats påverka någon, även om det så är en person så har man påverkat. Den känslan är underbar.
(haha, vi borde bli brevvänner eller något,
men det är verkligen kul med någon som har samma passion.
